Den ständiga kampen mot mig själv
Hej bloggen, det va inte igår. Ett helt år har gått sen jag senast skrev här och det har varit mycket upp och ner. Men anledningen för att jag skriver nu är för att jag behöver skriva av mig, dom säger ju så ''att det man inte kan säga är alltid lättare att skriva''.
Under en längre period nu har jag haft ont i kroppen och min familj och vänner vet om det, men det är ingen som egentligen vet hur ont jag har och vilken smärta som jag går och bär på varje dag..
Allt är en kamp från att knappt kunna ta sig upp ur sängen för att gå på toaletten till att behöva vakna mitt i natten för att hjälpa kroppen att vända på sig. Att det tar en kvart att klä på sig för att händerna gör så ont och fem minuter till för jacka och skor, det är hemskt att behöva leva såhär. Från att vara så över rörlig till att knappt kunna röra sig alls, det är hemskt. Läkarna tar bara mer och mer blodprover som inte visar nått resultat på vad det kan vara för fel, jag vill inte må såhär längre jag är trött på att ha ont överallt och alltid vara trött.
Att alltid behöva ha en ständig kamp med sig själv, att vilja göra en sak men hela kroppen säger *det kan du glömma* och jag kämpar verkligen för att göra det jag vill men hela kroppen säger nej! Ta värktabletter säger dom, men varför ska jag ta tabletter när dom ändå inte funkar? Jag har nog nästan provat allt som går och ingenting hjälper, då har jag ingen större lust att äta tabletter för ätandets skull, det gör jag inte!
Jag vet varken ut eller in längre, att behöva gå med den här smärtan varje dag och inte veta vad det är gör mig galen.. Det är både fysiskt och psykiskt jobbigt att inte ens kunna klara av vardagen utan att nästan bryta ihop, att gå varje dag med ett leende på läpparna och säga ''Det är inge fara, jag klarar mig alltid*. Att inte ens kunna gå till arbetsförmedlingen för man är rädd att få ett jobb och behöva tacka nej för att kroppen är så instabil, att aldrig veta om man kommer upp ur sängen just den morgonen.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv jag vill må bra igen, jag vill ha ett jobb och ha en normal vardag men just nu så finns det inte ens på världskartan och det gör ingenting lättare.
Jag vill inte klaga för jag vet att det finns så många andra som har det så mycket värre än vad jag har. Men jag är så oerhört trött på ha ont nu och jag vill bara återgå till en smärtfri vardag. Folk dör i cancer varje dag & i krig och här sitter jag och klagar på ont i kroppen men det här är min smärta och det kommer aldrig vara någon som förstår vad jag går igenom varje dag.
Under en längre period nu har jag haft ont i kroppen och min familj och vänner vet om det, men det är ingen som egentligen vet hur ont jag har och vilken smärta som jag går och bär på varje dag..
Allt är en kamp från att knappt kunna ta sig upp ur sängen för att gå på toaletten till att behöva vakna mitt i natten för att hjälpa kroppen att vända på sig. Att det tar en kvart att klä på sig för att händerna gör så ont och fem minuter till för jacka och skor, det är hemskt att behöva leva såhär. Från att vara så över rörlig till att knappt kunna röra sig alls, det är hemskt. Läkarna tar bara mer och mer blodprover som inte visar nått resultat på vad det kan vara för fel, jag vill inte må såhär längre jag är trött på att ha ont överallt och alltid vara trött.
Att alltid behöva ha en ständig kamp med sig själv, att vilja göra en sak men hela kroppen säger *det kan du glömma* och jag kämpar verkligen för att göra det jag vill men hela kroppen säger nej! Ta värktabletter säger dom, men varför ska jag ta tabletter när dom ändå inte funkar? Jag har nog nästan provat allt som går och ingenting hjälper, då har jag ingen större lust att äta tabletter för ätandets skull, det gör jag inte!
Jag vet varken ut eller in längre, att behöva gå med den här smärtan varje dag och inte veta vad det är gör mig galen.. Det är både fysiskt och psykiskt jobbigt att inte ens kunna klara av vardagen utan att nästan bryta ihop, att gå varje dag med ett leende på läpparna och säga ''Det är inge fara, jag klarar mig alltid*. Att inte ens kunna gå till arbetsförmedlingen för man är rädd att få ett jobb och behöva tacka nej för att kroppen är så instabil, att aldrig veta om man kommer upp ur sängen just den morgonen.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv jag vill må bra igen, jag vill ha ett jobb och ha en normal vardag men just nu så finns det inte ens på världskartan och det gör ingenting lättare.
Jag vill inte klaga för jag vet att det finns så många andra som har det så mycket värre än vad jag har. Men jag är så oerhört trött på ha ont nu och jag vill bara återgå till en smärtfri vardag. Folk dör i cancer varje dag & i krig och här sitter jag och klagar på ont i kroppen men det här är min smärta och det kommer aldrig vara någon som förstår vad jag går igenom varje dag.
