-

Alla dessa tankar som kretsar runt i hjärnan gör mig hel tokig! Att man alltid ska behöva bli ledsen/besviken av sin familj och släkt tar kål på mig. Mitt jobb är tillräckligt påfrestande för min hjärna och då ska min fritid falla samman också, jag orkar liksom inte. Alla förväntar sig att jag alltid ska finnas där hela tiden men när ska jag hinna finnas till för mig själv då? Jag är oerhört tacksam för alla som jag har i mitt liv och alla som orkar stå ut med mig men ibland så känns det bara som jag behöver en paus från allt, framför allt en paus från mitt jävla hjärnkontor som alltid ska gå på fullvarv.. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig eller hur jag ska förklara hur jag mår när jag knappt vet själv. FAN, alla känslor är på över speed och jag kan inte kontrollera dom.. Jag försöker och försöker för att du ska se mig att du ska se mig som din familj men jag blir lika jävla besviken varje gång, du kommer aldrig välja mig först dom kommer alltid gå före mig och jag blir glömd kvar som alltid! Jag ska sluta försöka nu jag orkar inte längre eller rättare sakt mitt hjärta orkar inte med mer smärta!